… Så faller Nathalia Edenmonts ord när vi diskuterar hennes mod. Eller ska vi kalla det dumdristighet.

Intuition… Ett minne svischar förbi. En vinternatt på Etnografiska museet då jag lyssnade på den indiske klassiske violinisten Shivakumar som rest hit för att improvisera med musikanter från hela världen. Alla samspelade med trehundra syrsor i hängburar från taket och bjöd på en enastående konstupplevelse, en märkvärdigt träffsäker orkestrering av mångfald.

Efter konserten frågade jag Shivakumar hur en improvisation fungerar. Spelar han ur kaos? Absolut inte, svarade han. Improvisationen är skenbar. Ett val ur ett oändligt och komplicerat matematiskt system av skalvariationer. Hans indiska familj har varit musiker i tolv generationer, och skalorna lärde han sig som barn. Med tiden har de sjunkit in i hans egen kropp. Inför spelningen rusar säkert alla möjligheter förbi i hjärnan. Men han väljer aldrig medvetet. Den matematiska kalkylen sitter numera i ryggmärgen. Som en ”intuition”. De inlärda talserierna har förvandlats till blixtsnabba reflexer.

Så tror jag att intuitionen är beskaffad, även för Nathalia Edenmont. Genom sina många konstskolor har hon lärt sig lika många ”skalor” som Shivakumar. Men hon måste avprogrammera sig dessa inlärda regler för att komma vidare. Hon är uppenbart intelligent. Men i sitt skapande måste hon förkasta hjärnan och istället lyfta fram intuitionen:

Vaga idéer accepterar hon inte. Inför ordet ”kanske” ser hon rött. Bilderna ligger färdiga i hennes huvud. Det som bara ”kanske” blir bra förkastar hon.

I en kaotisk värld kan en sträng apollinsk ordning kännas befriande. I en överorganiserad och detaljstyrd värld blir istället den dionysiska revolten skapande. Men det förhäxande med Nathalia Edenmonts konst är att den spelar på båda dessa ordningar. Samtidigt. 

När jag ser hennes porträtt slås jag av den apollinska skärpan. Av konstruktionens perfektion och elegans. Här saknas skuggor och diffusa linjer. Konturerna är kristallklara och gestalterna genomlysta. De påminner om nyantika marmorstoder, krönta av fantasifrisyrer, inlindade i de mest raffinerade dräkter och dignande både av döda djur och av häpnadsväckande daggfriska blomster med hud som pansar och stjälkar som lansar. 

Denna skönhet är utmanande i sin perfektion och sitt stelt prunkande överflöd. Här finns ingenting av lagom eller blond svensk design. Ingen ursäkt, ingen puritanism och inget fumlande. Gesterna förvirrar eftersom de på en gång är självklara och underskruvade.

  Går man vidare och försöker analysera vad Nathalia Edenmonts konst handlar om är man ute på djupa dionysiska vatten. De levande arrangeras som emblem eller som delar av stilleben. Kompositionerna är vanitasbilder, laddade med ett frestande undergångssug.

Nathalia Edenmont styr med fulla segel mot det mest förbjudna. Mot det sena 1800-talets känslolägen av melankoli, excess, skönhets- och dödslängtan. Hon tycks helt enkelt hoppa över modernismen och dess kult av det ”fula” i en resa bakåt mot förra sekelskiftets dekadens och drömska hypersensibilitet. 

Hon söker fulländning. Som om modernismens ironi och splittring vore en parentes eller ett överskridet stadium.

Hon använder ofta den mest avancerade tekniken. Men inför hennes konst associerar jag till vaxartad viktoriansk gravkultur. Föregångare som kommer för mig är sådana som briljerat med ädelstensfärger över avgrunder av tortyr och ondska – som den österrikiske sekelskiftes-konstnären Gustav Klimt eller ryssen Ilya Repin. Konstnärer som öppnat glipor av ädelstensglimrande, extatisk skönhet i gråa sjok av fasa.

Det är också där som hennes fjärilar vistas. I de trakter där det estetiska berör existensen och är en fråga på liv och död.

När Nathalia Edenmont varsamt lyfter upp glaset över fjärilsvingarna och visar mig ett collage som hon just börjat lägga, som ett pussel, rycker jag till. Hur förklara denna undersköna mönsterprakt på en varelse som bara lever några dagar eller timmar? Jag gapar över detta trots. Över dessa florstunna vinglöv, hoppressade av lika delar vild mönsterprakt och skärande existentiell sorg.

Både den engelske Damien Hirst och den svensk?/?ukrainska Nathalia Edenmont är försänkta i 1800-talet med dess fascination av naturens under. Men medan Hirst mest fascineras av själva fascinationen (jag betraktar hans bilder som smart och distanserad metakonst) menar Nathalia Edenmont blodigt allvar. Det är detta som är provokationen.

Kanske bygger hon gravar. Och utmanar döden för att stegra livskänslan.