Existence

Motiven är mestadels hämtade ur den egna livserfarenheten. Men till skillnad från den amerikanska fotografen Sally Mann, som på 1900-talet nådde världsberömmelse genom att närgånget skildra sina tre barns uppväxt i den amerikanska Södern, så har Nathalia Edenmont valt att ur minnet rekonstruera sin sovjetiska barndoms sanningar i vuxen ålder.

– Vi väver alla en historia om hur det är att växa upp. Det är en komplicerad berättelse och ibland försöker vi ta oss an de stora ämnena: ilskan, kärleken, skönheten, sensualiteten och döden. Men vi berättar den utan fruktan och utan skam, förklarar Sally Mann i förordet till sin klassiker ”Immediate Family” (Aperture 1992).

Nathalia Edenmont föddes 1970 i Jalta vid Svarta Havet i nuvarande Ukraina. Hon blev helt föräldralös vid 14 års ålder, då hennes mamma dog. Pappan hade gått bort två år tidigare. Ensam, utan familj eller släkt i övrigt, fick flickan Nathalia klara sig helt på egen hand. Hon genomlevde ungdomsåren genom att skriva in sig på ett antal lokala konstskolor i Ukraina. Till Sverige kom hon 1991. Enligt egen utsago var det en ren tillfällighet att det blev just Sverige. Det var ett land som det var lätt att få visum till. Ursprungsplanen var att Nathalia sedan skulle bosätta sig i England eller Tyskland eller möjligen i Polen. Men ödet ville annorlunda. Nathalia stannade kvar i Stockholm och efter år av frustration bestämde hon sig för att återuppta sina konststudier.

I konstnären och fotografen Per Huttner på Forsbergs Designskola i Stockholm mötte Nathalia Edenmont sin mentor. Huttner fascinerades av hennes fantasifulla och minst sagt originella idéer och lovade att med sin kamera gestalta Edenmonts ”inre bilder”. Resultatet blev ett unikt samarbete, där Edenmont kom med motiven och Huttner med den fotografiska kompetensen. Idag – tio år senare – är konstnären Nathalia Edenmont en fullfjädrad fotograf och regissör som ställer enormt höga krav både på sig själv och på de 8–12 medarbetare som på ett eller annat sätt medverkar vid varje fotosession.

På utställningen EXISTENCE visas ett urval av Edenmonts olika serier och enskilda verk som kontroversiella Star (2003) där konstnärinnan själv dödat de avbildade vita mössen i avsikt att skapa debatt om hur vi behandlar djur inom medicinsk forskning. Edenmonts kontroversiella fotografier uppmärksammades världen över när nynazister stormade Wetterling Gallery i Stockholm, där Nathalia Edenmont ställde ut våren 2004. En besökare slogs ned med ett baseballträ och flera verk vandaliserades. Incidenten gjorde att det skulle dröja flera år innan museer vågade visa Nathalia Edenmonts fotografier – och än mindre köpa in hennes verk. Ett annat, senare uppmärksammat verk, är Morning (2007) där en ung flicka iklädd endast en urvuxen pyjamastopp, sitter och speglar sitt eget kön. Men i spegelbilden syns inte det som betraktaren förväntar sig. Är flickan omedveten om sin egen sexualitet? Är bilden ett spel, en lek med betraktaren som ställt in blicken – och förväntan – på att få en annan spegelbild?

Utställningen visar i ett flertal verk prov på Nathalia Edenmonts stora passion för fjärilar. Ett motivområde med en psykologisk klangbotten som går tillbaka till konstnärinnans sovjetiska barndom.

– För mig representerar fjärilar den gränslösa friheten. Som ung älskade jag att försöka fånga in dem och kunde för några ögonblick glömma bort den ofrihet som det innebar att leva i en diktatur.

Idag reser Nathalia Edenmont världen över i jakt på unika fjärilssorter som fångas in mestadels i vetenskapens tjänst. Av fjärilsvingarna gör hon collage som kan ta upp till 500 timmar att förverkliga. Som till exempel i Can´t Let Go (2011) är det dessutom en stor fototeknisk utmaning att göra dem färgmässigt rättvisa. För konstnärinnan är dock dessa fjärilsmotiv inte enbart referenser till konsthistorien, utan också en påminnelse om livets korthet och dödens oundviklighet.

I Behind the Scene (2009) kommunicerar Nathalia Edenmont med en avlivad kanin, vars blod rinner utmed hennes/modellens arm.

– Sanningen i konsten, såväl som i livet, är både vacker och fruktansvärd på en och samma gång tycks Edenmont vilja säga, analyserar den berömda amerikanska kritikern Meghan Dailey i boken ”Eternal” (Arena 2011) och fortsätter: att påstå något annat är att missa en viktig sanning om båda.

Sanningens minut – den i vitögat – brottas konstnären själv med när hon i Enemy (2010) går en rond mot döden. Ett fotografi som kommer att överleva i konsthistorien som ett att de mest utlämnande, fotografiska självporträtt som sett dagens ljus.

HASSE PERSSON Curator